7 km in i Paru frsk nedhuggning 02

Sju km in i Paru.

Resedatum: 17 nov - 5 dec 2018

Allvarliga hot mot Karib från den nya presidentadministrationen

Det har kommit en ny guvernör till delstaten Para, där det mesta av Karib är beläget och vilket tidigare utgjorde det främsta politiska hotet för projektet och våra partners i Brasilien. Nu framstår detta hot som relativt lindrigt jämfört med Brasiliens nya presidentadministration som förespråkar hot mot reservat för urfolk och slavättlingar, öppning av Amazonas för nötköttsbete och gruvdrift, övervakning av NGO:s genom säkerhetsmyndigheter m.m.

Turen har nu kommit till angrepp specifikt mot Karib, det område på 28 miljoner hektar som vårt arbete syftar till att skydda. Gamla planer, som legat i träda lång tid, förs fram på ett kraftverksbygge i Karib och en 50 mil lång väg genom hjärtat av Karib fram till gränsen mot Surinam. Planerna framförs av presidentadministrationens Chef för Strategiska Frågor, en pensionerad general, som ett led i att integrera en ”oproduktiv, ökenliknande region” i ett ”nationellt produktivt system”. Det är liknande språkbruk och tänkande som från militärdiktaturens tid. Vem kunde tro att detta skulle kunna återkomma! Sju före detta generaler ingår i regeringen. Brasilien är inte en diktatur, och det finns motkrafter bl a civilsamhället, där vårt projekt och vår partner Ecam får göra sig beredda. I reserapportens slut, i avsnitt 10, beskriver jag lite närmare de nya hoten mot Karib.

1 Besök i invasionsfronten i Karib – det mest kritiska området

Vår GPS visade att vi var framme exakt vid gränsen till den del av det väldiga Karib som är utsatt för nedhuggning, en utskjutande del av det delstatliga reservatet Paru. Där fanns en stängd grind för att hindra boskap att ta sig fram. Just då kom en man på motorcykel från vägen i Paru, och öppnade grinden. Vi och vår bil stod på andra sidan.

Han frågade oss vad vi gjorde där. Det var ett spänt läge. Pordeus och Beto, mina båda följeslagare från Ecam, fann sig snabbt och en dialog utspelades som gick ut på att vi kört fel. Mannen talade om hur vi skulle ta oss fram till rätt plats. Han körde vidare bort från Paru. Vi väntade ett slag. Jag hade en stark önskan om att ta oss in åtminstone 8 km i Paru, för att få reda på hur det faktiskt ser ut runt de färska nedhuggningar av regnskog som satellitbilderna visar börjar 7-8 kilometer in.

Efter övervägande öppnade vi grinden och körde in i Paru. Färden gick i krypfart på den eländiga vägen, med vår fyrhjulsdrivna bil med hög markfrigång och vår utmärkta chaufför som vi anlitar på fältresorna med bil. Vi gled förbi betesfält med gräs, men ännu mer f.d. betesfält med sly och buskar som ingen boskap kan nyttja. Efter sju kilometer in syntes den första färska kalhuggningen. Vi steg ur bilen. Alla träden nedhuggna, men inte brända än.

Efter ytterligare en km kom vi till nästa färska kalhygge. Här hade träden bränts upp. I båda fallen handlade det om åtskilliga hektar. Den kommande användningen kan knappast vara något annat än för nötdjur.

Satellitbilderna visar att vägen och nedhuggningarna sträcker sig ytterligare ett tiotal km in i Paru, men nu fick vi börja återfärden. Bara på något ställe syntes boskap. Inte en människa, inte spår av någon byggnad, bara ett fåtal stängsel för boskap samt ett par boskapsgrindar. Det kändes overkligt. Vad går det här egentligen ut på, varför sker den här förstörelsen? Det snabba övergivandet av betesmarker med slyuppväxt verkade gå ännu snabbare här än utanför reservatet.

Vilka som står bakom det här och deras egentliga motiv vet vi inte. Det är inte säkert att nötdjursuppfödning för kött är den främsta direkta anledningen. Det kan vara hopp om framtida värdestegring på marken, även om en kommande köpares motiv med hög sannolikhet blir just nötköttsproduktion. Denna utskjutande del av Paru blev tillfälligt avstyckat från reservatet, under påtryckningar från den förra borgmästaren i den närmsta staden, Prainha, belägen ca tre timmar bort. Hon stödde aktivt invasionerna i denna del av Paru. Delstaten fann att det juridiskt var mycket komplicerat att genomföra en avstyckning, varför den upphävdes och området ånyo tillhör Paru. De som tagit sig mark inne i reservatet hoppas säkert på en ny, permanent avstyckning, och då kommer det bli en stor värdestegring från något som i princip varit gratis. Situationen kompliceras av att det sedan lång tid, innan Paru bildades för drygt tio år sedan, funnits tre personer med nötdjursuppfödning här.

Den väg vi tog oss fram mot och in i Paru löpte mot respektive inom den östligaste delen av den utskjutande, tidigare avstyckade, delen av Paru. Det är där den främsta avskogningen sker nu och de senaste åren.

En annan väg löper mot den västligaste delen av den utskjutande delen av Paru. En annan dag tog vi oss fram till den gränsen till Paru. När vi kom till gränsen möttes vi av en annan sorts grind, som tydligt visade att man inte var välkommen att bara köra in – det var privat område. Alldeles framför oss, inne i Paru, fanns en bostad med tillhörande ranch! Någon har lagt beslag på marken. Efter övervägning beslöt vi oss för att inte utmana ödet utan vände. Beror den mycket mindre avskogningen i denna del av Paru på att den som tagit marken och installerat grinden hindrar andra från att komma in?

2 Strategi för att hejda invasionerna

Även om den nedhuggna ytan är marginell i förhållande till det väldiga Karib är det farligt med det prejudikat som bildas där fortsatt nedhuggning inte beivras. Att få bort de som invaderar är komplicerat, och inte populärt politiskt, än mindre i den nya politiska miljön i Brasilien. I avsnitt 4 berörs möjligheten för Parus del. I stället går jag nu över till en möjlig metod att vinna kampen – i närområdet till Paru.

Ett ftal km frn Paru biffkor med brunt dligt bete 02

Några km före Paru: brunt, dåligt bete. Nästan för
ovanlighetens skull ser man nötdjur.

Om man tar sig fram längs vägarna längre bort söderut, längs den större delstatliga vägen som går i öst-västlig riktning, möts man av den betesdrivna avskogningens konsekvenser. Det fanns en sträcka, i kommunen Monte Alegre, på ett par, tre mil, där så gott som all mark var sly och sekundärskog. Det gick inte att se något ätbart bete, än mindre ett nötdjur. Det var bland det värsta jag sett.

Områdena närmare Paru, som inte varit avskogade lika länge, ser bättre ut, men det är fortfarande ofta brunt, eländigt bete så här i slutet av den torra perioden som på fotot. Längs båda vägarna mot den utskjutande delen av Paru finns betesmarker av varierande kvalité, betesmarker som vuxit igen och inte går att beta, och regnskog med timret uttaget – ju närmare Paru ju högre andel regnskog. Odlingar av grödor är mycket begränsade. Den enda andra markanvändningsformen som i Amazonas arealmässigt kan bli stor, men inte som nötdjursbete, är soja, men inte i frontområden som dessa.

Jag tror att det är längs dessa båda vägar som vi ska arbeta för att få fram en radikalt förbättrad nötdjursuppfödning, med utgångspunkt från våra gjorda erfarenheter i kommunen Oriximina. Det kommer gissningsvis sannolikt inte att påverka de som redan är inne i Paru, särskilt inte om det är markvärdestegring som är deras främsta motiv. Men kan vi visa, så nära Paru, att det faktiskt går att driva boskapsskötsel uthålligt med ökad nettovinst för ägarna, kommer det förhoppningsvis minska på incitamentet för att hugga ned ny regnskog, innanför och utanför Paru. Det kan också ge en ökad legitimitet för att få bort de som invaderat.

Området längs vägen som löper mot den östra delen av den utskjutande delen av Paru kallas för Cupim efter namnet på samhället en dryg mil från Paru; området längs den parallella vägen mot den västra delen heter Novo Brasil. De berörda kommunerna är Prainha respektive Monte Alegre, med centralorter med samma namn. Vi hade överläggningar med boskapsägarnas föreningar (”sindicatos”) för respektive kommun. Den i Monte Alegre var välorganiserad, med en dynamisk president, Valdemar, med ett stort kontaktnät även på politiskt håll. Den i Prainha var oorganiserad, men dess president, Hudson, var lika entusiastisk som Valdemar över våra tankar på att expandera nötdjursprojektet i Oriximina (se avsnitt 3) till Novo Brasil respektive Cupim. De behövde inte övertygas om projektets nödvändighet. De är fullt medvetna om att den existerande modellen med sämre avkastning och övergivna marker inte är hållbart ekonomiskt heller. Samma gäller alltfler boskapsägare. På vägarna mot Paru träffade vi två ranchägare den ena större med 1500 hektar den andra medelstor med 300 hektar. De uttryckte båda klart att vad de främst behöver är teknisk assistans för att ställa om.

Valdemar och Hudson kommer kunna få ihop boskapsägare till ett första möte med projektet och våra tekniker. Målet blir ett 15-tal boskapsägare i en första fas, med ca sju i vardera Novo Brasil och Cupim, samt kanske en intill vardera stad Monte Alegre och Prainha för att möjliggöra för myndigheter och ranchägare utanför projektområdet att göra besök. Valdemar och Hudson lovade att bostad i någon ranch i Novo Brasil respektive Cupim skulle göras tillgängliga för teknikerna så de inte behöva spendera timmar dagligen på att resa från och till hotell i staden.

Jag poängterade att en expansion av projektet till Monte Alegre och Prainha är avhängigt ett positivt finansieringsbeslut från biståndsgivare. I skrivande stund har vi just fått besked om att vi får finansieringen.

Detaljer runt nötköttsexpansionen till Monte Alegre och Prainha har jag skrivit om till vår partner Ecam.

3 Oriximina – nötdjursprojektet i full gång

Det är i jättekommunen Oriximina, med en fjärdedel av Sveriges yta, som vi startat nötköttsprojektet. Projektet visades upp på ett event, där flertalet av de medverkande boskapsägarna deltog, liksom andra boskapsägare och elever från Oriximinas jordbruksskola. Evenemanget, liksom så mycket annat på min resa, hade samordnats med mitt besök vilket jag är mycket tacksam för.

En som fullt ut anammat projektet är Fernando Andrade, som var värd för eventet. Han är den som kommit längst av alla. Han visade stolt upp sin ranch, med betesfållorna helt gröna av frodigt gräs trots att det är i slutet av den torraste årstiden. Det förödande ogräset, som tar kål på så mycket illa skött bete, lyste med sin frånvaro. De mindre fållorna, med förflyttning av djuren precis rätt dag till nästa fålla vars bete då är precis färdigt att tas i bruk, vattenbrunnen i centrum för uppemot ett tiotal fållor, kalkning och kanske också gödsling, gör en enorm skillnad. Det blev pedagogiskt fulländat när dessa ytor kunde jämföras med det bruna, ogräsangripna betet där han inte påbörjat förbättringarna.

Framfr korna 02

Med fyra ranchägare samt, på var sida om mig, teknikerna.

Det var omväxlande han och de båda utmärkta teknikerna som vi kontrakterat, Murillo och Renato, som talade och svarade på frågor. Murillo och Renato, liksom Denis som inte var med nu, fungerar lika mycket som psykologer och pedagoger som betestekniker. Det gäller att lära känna varje boskapsägare och hans/hennes marker, och uppmuntra dem i rätt ögonblick att gå vidare. Det är ett radikalt nytt sätt att tänka och handla. Det gamla sättet gick ut på att minimera kostnaderna, med minimalt engagemang från ägarna. Det nya sättet går ut på att maximera nettointäkterna, vilket innebär betydligt större kostnader och långt större intäkter – och ett långt större engagemang. Ett par av boskapsägarna hade varit på gång att falla ifrån, men genom teknikernas försorg fick de förnyad kraft.

En viktig del av eventet, som pågick större delen av dagen och avslutades med en måltid på Andrades ranch, är samtalet mellan boskapsägarna. De utbyter erfarenheter och stimulerar varandra. Jag gick själv runt och gladdes åt den entusiasm som tydligt visades.

Något som jag sett fram emot var att få träffa Leoncio, den störste av alla ranchägare i Oriximina. Nu fick jag göra det. Han har tagit över från sin son i kontakten med projektet. Efter eventet tog han mig runt i sin bil för att besöka två av hans rancher, de där han påbörjat arbetet mot ett förbättrat bruk. Då och då pekade han ut ”den ranchen (fazenda) är min” när vi körde förbi. Han äger ett 30-tal rancher, så att få med honom fullt ut vore en stor framgång. Han anammar i princip projektets tankegångar, samtidigt som han har kvar mycket av det gamla i sitt tänkande. Han står med en fot i varje läger.

Leoncio och tapiren 02

Med en tam tapir och Leoncio på en av hans rancher.

Primär regnskog i deltagande ranch - regnskog huggs inte längre ner på de deltagande fastigheterna

Två andra dagar följde jag med teknikerna på deras besök hos boskapsägare. Dessa finns i alla storlekar, från Leoncio med sina tusentals hektar över Fernando Andrade med 1200 hektar till två boskapsägare med vardera under 100 hektar. Det är viktigt att ha med sådana ”små” också, både för att de står för en väsentlig del av avskogningen, av rättviseskäl och för att inte projektet ska få ryktet att bara stödja de stora. Båda dessa ägnar sig åt mjölkkor, vilket är det mest rationella för så små egendomar – nötköttsproduktion kan inte försörja någon på så begränsade ytor.

Jag pratade med en av dem på eventet, Roberto Oliveira, och besökte senare hans gård, då han dock inte var hemma men vi fick gå runt ändå. Han var mycket nöjd över de nya metoderna. Trots att han bara använde en femtedel av marken som han tidigare använt för sina 15 mjölkkor, hade hans mjölkproduktion totalt ökat med 50 % och per hektar räknat sjufaldigats. Hans fru, som av mjölken tillverkar ost som hon säljer i staden, hade från början varit mycket negativ över de initiala investeringarna som krävdes och nästan fått maken att dra sig ur projektet. Nu är hon en hängiven supporter. Resultatet syns i tabellen nedan, som visades upp på en stor plansch på eventet. Den höjda produktionen är dessutom jämnare fördelad över året än tidigare när torrtiden drog ner resultatet kraftigt. Nu når gräsets rötter ner till fukten på djupet under torrtiden. Mjölkproduktionen är tacksam att visa upp så här i början, då den kan ge ännu större och fr a snabbare resultat än nötköttet, som ju dröjer upp till tre år innan kassaflödet börjar visa sig.

Före projektet Nu
Antal mjölkande kor          15        15
Antal hektar          21          4,6
Liter mjölk per hektar och år    1130    7935
Liter mjölk totalt per dag (genomsnitt)        65      100
Liter mjölk per år totalt 23 700 36 500
Kilo ost totalt per år    1 600 2 500
Kilo ost per hektar          77      541
Intäkt per kilo ost i reais          30        30
Intäkter per hektar och år i reais    2 300 16 200

 Siffrorna från Roberto Oliveiras mjölkproduktion

En sak jag diskuterat med betesteknikerna och Ecam är vilken ranchägare vi ska ha med som tänder de nya ranchägarna i Monte Alegre och Prainha. I Oriximina hade vi den fantastiske Mauro Lucio från en annan del av jättedelstaten Para. Han är en riktig orator, tänder alla och är ett säkert kort. Men resan tar ett och ett halvt dygn på varje håll, trots nyttjande av flyg. Att ha en ranchägare från Oriximina, på ca sex timmars bilavstånd, vore mycket enklare, dessutom kanske mer motiverande för boskapsägare i MA och P då förhållandena är mer likartade. Och det kan betyda något för boskapsägarna i Orixmina att en av dem får framträda där. Fernando Andrade som kommit längst är en klar möjlighet, även om han inte riktigt utvecklat talets gåva ännu i sin presentation. En annan möjlig ranchägare är Brunoro, som inte kommit lika långt på sin ranch men är vassare i talet.

För att utveckla lokal expertis beslöt vi att en praktikant från den lokala jordbruksskolan ska anslutas till projektet. En till praktikant ska anslutas när vi fått beslut om finansiering av fortsättningen av projektet, och möjligen också en färdigutbildad lokal tekniker. De får följa med våra tekniker under deras besök en längre tid för att lära sig.

En central fråga är hur de förbättrade metoderna ska kunna bli massivt adopterade av boskapsägare runt omkring. Ett led i en sådan utveckling är att boskapsägarna börjar betala den tekniska assistansen själva, vilket vi efter diskussion kom fram till borde kunna börja ske i viss utsträckning år 2020. För att väcka intresse behöver assistansen initialt tillhandahållas utan kostnad, men på sikt behöver den betalas även initialt av boskapsägarna, om den ska spridas massivt. Då måste trycket för förändring bli stort i regionen.

Det är en mängd data som samlas in av Ecam för att mäta projektets framgångar. Datainsamlingen bör vad gäller nötkött framöver särskilt inriktas på att mäta hållbar produktion per hektar och månad, viktökning per dag och djur och nettointäkterna per hektar och tidsenhet. Det är genom att visa på en förbättrad ekonomi som boskapsägare övertygas att använda mindre mark och regnskog. Ecam och teknikerna är med på denna prioritering.

4 Stärkandet av kommunernas miljöarbete

”Mosaiken” är benämningen på det system av delstatliga och federala reservat som utgör drygt 15 av de 28 miljoner hektaren i Karib, det område projektet syftar till att skydda. I Mosaikarbetet, möjliggjort genom donationer från Rädda Regnskog och företaget Erteco under 2018, inbjöds samtlig miljötillsynspersonal I de nio deltagande kommunerna till ett tredagarsseminarium tidsmässigt koordinerat med mitt besök. Det var ett välorganiserat event, med kompetenta och engagerade föreläsare med djup praktisk kunskap från befattningar inom sina områden och med god pedagogik. De teman som behandlades innefattade avskogning och fiskefrågor med licensgivning. Fältarbete gjordes vid ett bränt skogsparti där tillstånd för elden saknades, en illegal smärre avskogning vid en bäck inne i staden samt vid en bensinstation. Att miljölagstiftningen vid bensinstationer följs kan tyckas avlägset från vad vi vill åstadkomma, men det skulle inte vara gångbart att utesluta denna typ av arbete.

Det var ett ypperligt tillfälle för mig att träffa kommunernas miljöpersonal, liksom delstatens ansvarige för de största delstatliga reservaten i Karib/Calha Norte, som jag träffade för första gången. Kompetensen varierar, men mitt intryck är att de gör sitt bästa och de är inte korrupta. Korruptionen finns på andra nivåer. Vår strategi att främst satsa på kommunerna i Mosaikarbetet, snarare än på delstat och federalt, känns rätt. Kommunerna är fysiskt närmast problemen och är inte samtliga på en gång utsatt för en enda negativ politisk händelse som delstaten Pará och den federala regeringen nu är med den nye guvernören respektive presidenten. Vidare har de nio kommunerna i projektområdet sammanlagt drygt 25 miljötillsynspersonal. Delstaten Pará har ett mindre antal för 144 kommuner på en yta 2,5 gånger så stor som Sverige.

Jag lärde känna miljötillsynspersonalen från båda kommunerna med marker i Paru: Monte Alegre och Prainha. Det var de som ordnade kontakterna och mötena med boskapsägarnas föreningar i sin respektive kommun, och var med på dessa. En av dem lärde jag känna särskilt väl och han åkte med på vår inofficiella tur in i Paru, utan att visa sig för t ex motorcyklisten vi mötte, vilket skulle kunna innebära besvärligheter för honom.

Det är inte alltid någon lätt situation som miljöpersonalen har. Jag fick höra om hot som framförts. Svårast är just utredning av illegal avskogning. Vid mitt besök hade den nye presidenten och guvernören inte tillträtt, och en oro finns att bara signalerna från dem kommer medföra mindre tonvikt vid det mest kritiska området, bekämpning av illegal avskogning eller nekande av licens för avskogning.

Samtlig miljötillsynspersonal kom från åtta av de nio kommunerna som deltog. I en kommun förbjöds de att delta, till deras stora frustration, fick jag höra. I en annan av kommunerna fick de delta, men hindras i sitt arbete genom att kommunen uttryckligen förbjudit dem att anlita juridisk expertis och att utföra någon som helst miljöutbildning. Mitt intryck är att de övriga sju kommunerna stödjer sin miljötillsynspersonal, om än i olika grad, eller i värsta fall åtminstone inte saboterar deras verksamhet.

Till skillnad från vad som planerats, deltog inte cheferna för kommunernas miljöorgan och därför berördes inte invasionen i Paru. På nästa event kan de medverka, och då kommer denna heta potatis nog inte att kunna undvikas att ta upp. Det blir ingen lätt nöt att knäcka. Det är inte politiskt populärt att avlägsna de som invaderar; det lär finnas en relativt högt uppsatt delstatspolitiker bakom. Juridiskt är det också svårt. Går man in med en patrull kommer man troligen inte se något mer än ett förvånansvärt fåtaligt antal nötdjur, kanske för att det är hopp om markvärdestegring snarare än köttproduktion som är motorn. Förutom motorcyklisten vid grinden till Paru, såg vi ju inte en människa eller byggnad alla åtta km in i Paru. Att bestämma vem som är ansvarig är därför inte lätt, och att konfiskera nötdjur är juridiskt komplicerat. En tröst i sammanhanget är att för de som vill åt marken bedöms det som ännu svårare juridiskt att avstycka den berörda delen av Paru från naturreservatet.

Att stärka kommunernas tillsynsarbete är en metod för att nå fram till att hindra invasionerna. En annan är vår planerade hållbara, intensiva nötdjursuppfödning strax utanför gränserna till de invaderade ytorna. Att sprida kunskap om fördelarna med reservaten en tredje.

Rogerio med praktikant 02

Rogerio med praktikant till vänster.

5 Slavättlingarna Quilombolas

I Oriximina fick jag träffa vår Sverigebesökare Rogerio, den energiske vicepresidenten för Quilombolas paraplyorganisation ARQMO, under vilken hör de åtta lokala föreningarna i regionen. Vi gick genom en mängd frågor, inte minst Planos de Vida, Livsplanerna, som arbetats fram i en demokratisk process som styr inriktningen på föreningarnas arbeten. Livsplanerna är otroligt viktiga nu när betydande medel ska komma från gruvbolaget till i synnerhet de två föreningar med gruvkoncessionen på sina marker. Det får inte gå fel! Det finns olika styrmekanismer för att säkerställa att det inte går fel för fonden i fråga, Fundo Quilombola. Förutom Livsplanerna är det särskilt den oberoende instansen, en bank, som håller en kontroll över medlen och att dessa används i överensstämmelse med Livsplanerna. Ecam ger intensiv rådgivning till Quilombolas runt fonden. Det är i första hand Pordeus samt Adjair, Ecams anställde baserad i Oriximina, som utför detta. En testversion av fonden har påbörjats och i det initiala skedet har det fungerat.

Med på mötet på ARQMOs lilla kontor var förutom Pordeus och Beto från Ecam även två praktikanter från Quilombolabyar. De praktiserar med Rogerio och Claudinete, presidenten för Quilombolas, som mentorer och ledare. De får följa med på allt även rådgivningen runt fonden.

På slutet fick vi höra Rogerio berätta något ingen av oss hade hört nåt om förut: att han blivit långvarigt hotad av ett timmerbolag, när han motsatte sig att hans lokala förening skulle ingå ett avtal med bolaget. Han blev tvungen att släppa sitt motstånd, för sig och sin familjs skull. Han var rätt ensam i motståndet, flertalet av de andra i hans reservat ville ha avtalet.

Upptrdande Quilombolafest 02

Färggrant uppträdande. 

20 november är det stora årliga firandet av slavättlingarnas kamp. Jag var med förra året och hade inte planerat vara med igen, men är man då i den här delen av Amazonas är det svårt undvika ta sig till platsen för firandet, för att alla är där!

I år skedde firandet i byn Moura. Det blev slagkraftiga tal från olika Quilombolas, inte minst för inrättande av reservat i återstående områden. Även i år hade man lyckats få dit dignitärer bl a Oriximinas borgmästare. Några av talen blev delvis riktade till honom för att erövra hans stöd för specifika frågor. När borgmästaren tog till orda kunde han delvis avvärja genom att hänvisa till att hans agerande till stor del är avhängigt beslut av den federala instansen. På festen blev det också firande av segern med inrättandet av det nya reservatet vid Cachoeira Porteira, som bildats under året tack vare genom den positiva attityden från den tyvärr nu avgångne ur miljösynvinkel utmärkte guvernören för Pará, Simao Jatene. Jag fick också tillfälle att överlägga med vår andre Sverigebesökare från Quilombolas, Claudinete.

För mig var behållningen kanske främst att det gav mig tillfälle att tala med de som jag inte skulle träffat annars, inte minst ledare för några av de olika reservaten. Bl a fick jag reda på samarbeten och avtal som två av föreningarna har med var sitt timmerbolag sedan några år tillbaka, bl a från presidenten Silvano i den förening, Trombetas, som har avtal med det bolag som via ombud hotat Rogerio. Båda bolaget verkar vara seriösa tekniskt sett, dvs med hållbar, low-impact logging. Det förklarades för mig att inventeringar görs först, med försiktiga uttag i snitt 10-12 kbm per hektar, maximalt 28, där t ex den trädart som används för att tillverka kanoter inte huggs. Träden fälls i den riktning som gör minst skada, efter att lianer huggts bort så inte fler träd dras med. Stickvägarna planeras för att minimera maskinkörning. Miljömässigt kan det hålla, men områdena i fråga utgör större del av de båda reservaten. Frånsett hoten mot Rogerio för att få till stånd avtalet i det ena fallet, handlar problemen om pengarna och fördelningen av intäkterna bl a från prissättningen av timret. Föreningarna har femårskontrakt, där Quilombolas får hälften av timret, som säljs till timmerbolaget, som står för alla kostnaderna.

Båda Quilombolaföreningarna vill nu själva genomföra avverkningen och förädlingen i sågverk, så att selektiva timmeruttag sker på en långt mindre yta, i det ena fallet, Trombetas, 500 i stället för 3000 hektar per år. Men en 30-årig omloppscykel innebär detta 15 000 i stället för 90 000 hektar; det senare utgör större delen av regnskogen i reservatet. (I den andra föreningen, Ecepucuru, görs selektiva timmeruttag i hela 5 000 hektar per år, vilket ger 150 000 hektar på 30 år, av en total areas på 215 000 hektar). Det skulle innebära långt större intäkter per kubikmeter och hektar för slavättlingarna och ett stort framsteg om det fungerar, med mer intäkter till Quilombolas och större delen av regnskogen intakt vilket Quilombolas eftersträvar. Slavättlingarna har lärt sig utföra inventeringar och trädhuggning, men att gå vidare och sköta det helt självt inklusive sågverk har sannerligen sina utmaningar. Detta har jag erfarenhet av från gummitapparna i Rondonia där det i stort fungerade miljömässigt i regnskogen men pengafördelning och skötseln av sågverket utgjorde stora svårigheter. Vad gäller fördelningen av pengar internt inom Quilombolas verkar det fungera dock med vissa interna konflikter, med 1% till paraplyorganisationen och 4,5 % vardera till den lokala föreningen och kollektivt till lokalsamhällena. 90 % går enskilt till medlemmarna. För att gå i land med förändringen försöker Silvano få medlemmarna att acceptera att fördelningen av det närmaste årets intäkter från timret sänks från 90 till 70 % för medlemmarna för att möjliggöra investeringar i skogs- och sågverksutrustning.

Jag hoppas på nästa besök få närmare kännedom om förhållande runt timmeruttagen. Kvalificerad rådgivning behöver säkerställas i en övergång till ett Quilomboladrivet skogsbruk.

Jag ser det som att dessa båda föreningar har anammat timmeruttag i brist på andra större intäkter. En tredje Quilombolaförening har intäkter från ekoturism; en fjärde och femte har betydande medel från gruvbolaget i och med Quilombolafonden. Återstående föreningar har intäkter från försäljning av paranötter.

Jag ställde frågan till båda om nötkött någon gång framstått som ett alternativ. Det svarade de med emfas nej på därför att för mycket mark och för mycket skog får offras. Det var en lättnad att höra.

6 Urfolk

Urfolken är fortfarande vår främsta målgrupp bl a i kraft av sina stora områden, men denna resa fick jag främst fokusera på nötkötts- och invasions/policyarbetet där min egen roll är större.

Jag träffade dels kort Eliseu, Wai-Wai hövdingen som besökt oss i Sverige, och vi delade några roliga återminnen. Dels jag hade jag ett längre samtal separat med Luis-Carlos presidenten och Paulo vice-presidenten för Wai-Wais förening APIM på deras kontor i Oriximina som utgör deras bas när de är i stan. Bl a avhandlades ”indianskyddsbyrån” Funai, som inskränker Wai-Wais handlingsfrihet. T ex har Quilombolas inte vågat ta in Wai-Wais som båtförare i deras ekoturismverksamhet, därför att Funai med sin tillståndsgivning och byråkrati riskerar försvåra detta. Privata företag tvekar också att anlita Wai-Wais och urfolk i turismverksamhet av denna anledning. Jag och Ecam rekommenderade starkt Wai-Wais att inte söka tillstånd utan bara informera Funai när de påbörjar en aktivitet. Inget regelverk bryts då, utan bara Funais förlamande grepp. Möjligen blir problemen med Funai överspelade när den nya regeringens stora budgetnedskärningar verkställs, med nya och större andra problem.

Wai-Wais skulle vilja börja en försiktig ekoturism i Wai-Wai byn Barreira, som ligger i hjärtat av det väldiga Karib, flera mil från närmaste annat (urfolks)samhälle. Barreira finns långt uppför Mapuerafloden och långt norr om den stora byn Mapuera som utgör Wai-Wais ”centralort”. Barreira ligger väster om den enda andra by som också kan sägas ligga i hjärtat av Karib, Ayarama med Tunayanafolket, som jag vid två tillfällen besökt. Barreira kan ha stor lockelse på en nichad sektor ekoturister, men med stora logistiska och andra utmaningar som behöver tacklas. Det är en veckolång färd fram och tillbaka på floden, och inte ofarlig med tanke på risken för att kanoten välter i starkt strömmande vatten. Min egen fundering är att Ayarama, med sin lilla fungerande landningsbana för enmotoriga flygplan, ligger bättre till, om det någon gång blir läge för Tunayanas att undersöka en sådan satsning.

Vi talade dock mest om skötselplanen, som arbetats fram med stöd av Ecam för de fem miljoner hektar som utgör Wai-Wais marker. Vissa komplikationer hade inträffat i och med agerandet från en annan organisation, och Ecam och jag rekommenderade starkt Wai-Wais att stå på sig på sin generalförsamling några dagar senare för att gå vidare med skötselplanen. Det fick jag sedan höra att de gjort, så nu ska delar av planen börja verkställas.

På denna resa fanns inte möjlighet att träffa Kaxuyanas och Tunayanas, utan jag talade ingående med Ecam om arbetet med dem. En intern konflikt inom deras förening försvårar, men en lösning är på gång.

Insamling plast 02

Martha, Ecams kommunikationsansvariga för Programmet för Hållbara Territorier.

7 Civilsamhället i staden – besök hos en stadsdelsförening

En liten del av projektet handlar om stöd till det arbete som ingår i Programa Territorios Sustentaveis (Program för Hållbara Territorier), som drivs av Ecam ihop med två andra NGO:s, Imazon och Agenda Publica. Arbetet syftar till en hållbar utveckling i kommunen Oriximina jämte två grannkommuner, Faro och Terra Santa, i samverkan med kommunerna och civilsamhället. Genom att alla tre NGO:s prestigelöst samverkar kan olika resurspersoner rycka in när det behövs och en kritisk massa uppnås.

Ecams roll är i synnerhet stöd till civilsamhället och ett stort antal NGO:s, med ett begränsat specifikt arbete, ibland i form av kurser i färdigheterna som var och en kan behöva. Det kan handla om grundläggande kunskap om hur en förening bildas, hur man skapar stadgar, registrerar sig och skaffar sig en officiell status, om enkel bokföring, om hur kontakt tas med myndigheter, hur man skriver en projektansökan för ett mindre belopp, hur man skaffar sig ett litet kontor. Ibland sker stödet genom individuell rådgivning från Ecams person för detta, den energiske Adjair, med bakgrund som lärare och faktiskt då i ”Quiliombolastaden” Cachoeira Porteira; han rycker också in som mentor för praktikanterna hos Quilombolas, ordnar lokal när nötköttsarbetet behöver sådan för en presentation i staden, m.m.

Det mest framgångsrika exemplet på arbetet i städerna är det avgörande stöd som getts till stärkandet av renhållningsarbetarnas förening i staden Oriximina. Dessa hade en extremt låg status, arbetet var underbetalt och arbetsmiljön under all kritik. Jag fick inte tillfälle att träffa dem, men det berättades för mig att genom deras organisering har en stor förbättring skett. De har fått en stolthet, och stadsmiljön har blivit bättre. Ett synbart exempel på detta är de nya Insamlingsstationer för plast och glas som finns i staden.

Adjair har kontakt med 33 NGO:s i Orixmina, varav tio valts ut för samarbete i en första omgång utifrån att de visat sig vara de mest drivande. Fem är ”stadsdelsföreningar” med olika arbeten för att förbättra sitt grannskap, två är kvinnoföreningar, en vill rengöra floden och dess kantzoner med agentes ambientais (”miljövakter”), två är intresseföreningar varav en för handikappade. Alla har en geografisk bas i staden, och syns med flaggor i olika flaggor utmärkta på kartan nedanför. De med grön flagga har kommit längst, med utvecklade projekt.

Stadsdelsfreningen 02

Ledaren Alexis, viceledaren, kvinnoansvarig, sociala medieansvarige. 

Jag fick träffa en av de med grön flagga, grannskapsföreningen Cidade Nova, den Nya Staden. Föreningen leds av en idealistisk och kraftfull ung man, Alexis 20 år. Han arbetar deltid som dans- och teaterlärare, och viger sin övriga tid åt föreningen. Föreningen är 20 år gammal och hade råkat i vanrykte genom misskötsel. En nystart gjordes, man ”rekryterade” Alexis som nu har fått med sig ett halvt dussin andra aktiva, var och en med sin roll; en arbetar med kvinnor, en annan med administration, en tredje har med rådgivning från Ecam jobbat upp föreningens närvaro på sociala media vilket inneburit ökat stöd till och inflytande för föreningen. Jag träffade de aktiva på deras lilla kontor, vilket är viktigt att ha som en träffpunkt och ger ökad legitimitet. En seger man nyligen firade var att man lyckades behålla en duglig och omtyckt tandläkare i Cidade Nova. En myndighet försökte förflytta tandläkarens praktik till en annan stad, men efter namnunderskrifter och påtryckningar kunde man hindra detta.

Vi gjorde en liten vandring genom den fattiga stadsdelen, och kom till skolan som är en centralpunkt i stadsdelen. Jag fick träffa rektorn, som berättade om lobbyinginsatsen från föreningen – med bl a uppvaktning av delstatens kongress! – som ledde till medel för en nödvändig upprustning av skolan. Vi avslutade vandringen vid floden, där det bor några Quilombolas som relativt nyligen flyttat dit från samhällen nära regnskogen. Föreningen hjälpte dessa i staden ganska vilsna personer att få kontakt med ARQMO, paraplyorganet för Quilombolas! Jag tycker att detta på ett vackert sätt illustrerar hur det begränsade stadsarbetet vi stödjer har en koppling till regnskogen. På ett mer övergripande plan kan arbetet med kommuner och civilsamhället i städerna på sikt skapa stöd och legitimitet för arbetet med att skydda regnskogen.

8 Projektöverläggning

Det tvååriga projektets utfall och planläggningen inför det nya tvååriga projektet genomgicks med projektledaren Pordeus och logistikern och alltiallon Beto på Ecams kontor i Santarem jämte på telefon med Vasco i Brasilia. Slutrapporten för de två åren har vi lovat Forum Syd bli klara med till första april. I skrivande stund läggs mycket krut på expansionen av nötköttsdelen av projektet.

9 En liten solskenshistoria från Santarem

Det är till det regionala centrumet Santarem på 300 000 invånare, tillika delstaten Paras näst största stad, som man flyger för att börja närma sig projektområdet. Santarems sandstrand längs Amazonasfloden har länge varit fullkomligt nedskräpat med allehanda avfall. Nu har människor organiserat sig och med massiva insatser lyckats få bort allt skräpet längs en stor del av stranden. Som en följd sjuder stranden nu av socialt liv särskilt på kvällar med beachvolleyboll och fotboll m.m, och staden har i det läget satsat med bl a kraftig belysning. Santarem ligger på andra sidan Amazonasfloden omedelbart söder om Alenquer i projektområdet, se karta avsnitt 2. Santarem har en strategisk betydelse bl a med närvaron av det stora soja- och spannmålsföretaget Cargill som har en bas med omlastning av soja i staden, och sonderingar görs av Ecam för framtida arbete i kommunen Santarem med en yta av 2,3 miljoner hektar.

10 De nya hoten mot Karib

Det är faktiskt just Karib (Calha Norte), det område projektet syftar till att skydda, som kommit särskilt i skottgluggen i Amazonas i och med den nya regeringen. Det kan helt enkelt ha att göra med att där finns så mycket skyddade områden, och att det gränsar till andra länder.

Från en intervju i februari 2019 med det brasilianska presidentämbetets generalsekreterare:

"Återtagandet av (tidigare infrastrukturplaner dvs från militärdiktaturens tid) i Calha Norte (Karib) är fundamentalt för Brasilien som en helhet. Vi håller på att kartera regionen och ska åka dit för att personligen titta". Regeringen motiverar valet av planerna med att befolkningen i kommunerna norr om Amazonasfloden (dvs projektets åtta målkommuner) är övergiven; syftet är att verkställa en plan för ockupering av marken för att stimulera den regionala marknaden och definiera ett politiskt ramverk från regeringen för ekonomiska incitament.

Detta har yttrats inför ett planerat besök i Calha Norte nu i februari, av honom och två andra ministrar. Besöket inställdes dock med kort varsel, enligt uppgift på grund av en konflikt inom regeringen som inte gällde Karib.

Begreppet ”Calha Norte” skapades av militärdiktaturen och betyder ungefär ”Norra Vägen” som ett led i att befästa och skydda Brasiliens gränsområden i nordost. I kartan nedan syns planerade vägar i Calha Norte i gult. Vägarna i grått är byggda, dock blev tack och lov den 23 mil långa gråmarkerade vägen i nordsydlig riktning till vänster om siffran "3" inte färdigställd för då hade förmodligen mycket av Karib nu varit förvandlat till illa skött eller övergivet bete. Men den dominerande delen av vägen är klar: en solitt byggd bred vägbank med fundament som reser sig några meter över markplanet, ett enormt arbete som gjordes för närmare 50 år sedan.

Det är vid denna vägbank nästan längst upp i norr, nära gränsen mot Grao Para, som jag vid två resor landat på den flygbana som ganska enkelt gjorts i ordning ovanpå vägbanken vid tunayanabyn Ayarama. Vegetationen har återtagit den synliga delen av vägbanken längs de 23 milen, men det är jämförelsevis ingen gigantisk insats att återställa och bygga klart då fundamentet troligen ännu är i stort tämligen oskadat. Det är däremot en mycket dyr insats att bygga de gulmarkerade av militärdiktaturen planerade vägarna om dessa ska byggas med liknande kvalité och i farbart skick året runt. Vad jag kan förstå är det i skrivande stund främst de ca 30 milen gulmarkerad väg mellan slutet av de 23 milen gråmarkerad vägbank och gränsen mot Surinam, som regeringen för fram som mest angelägen att bygga.

Vägen kan inte motiveras ekonomiskt, utan det är främst militära skäl som ligger bakom. Militären vill befästa Calha Norte /Karib, och skapa en närvaro vid gränsen mot Guyana, Surinam och Franska Guyana, trots att dessa länder inte utgör något hot mot Brasilien. I vågskålen ligger också tankesättet att utländska krafter vill ockupera och internationalisera denna region bl. a. av miljöskäl, och därmed hindra Brasiliens suveränitet.

Bedömningen är att det på kort sikt inte finns någon risk att planen verkställs. Om jag förstått det rätt kan en beslutsam regering driva genom vägbyggnationen utan kongressens godkännande, men man kommer knappast få finansiering. Inför ett skarpt budgetläge kommer t ex ekonomiskt försvarbar infrastruktur för transport av sojan från centrala Brasilien för exportmarknaden att prioriteras.

Men det finns andra risker. Det finns ytterligare ett återuppväckt stort infrastrukturprojekt i Karib som förs fram av presidentadministrationen, ett mycket stort vattenkraftverk – upp till 2 GW är omtalat - vid vattenfallen i Cachoeira Porteira, ”Vattenfallsporten”. Det är beläget långt i nordväst i de på kartan brunmarkerade Quilombola/slavättlingsmarkerna, och, kritiskt nog, just där den gråmarkerade vägbanken börjar. Det är från Cachoeira Porteira våra färder till urfolken börjat, och där ett Quilombolareservat lyckligtvis legaliserades i fjor vilket stärker motkrafterna mot vattenkraftverket.

Bortsett från miljöeffekterna kan det vara tveksamt om kraftverket är ekonomiskt motiverat och finansiering är en stötosten även här, men det är inte lika uppenbart ekonomiskt omotiverat som vägbyggnationen. Går regeringen fullt ut och mångmiljardfinansieringen ordnas skulle projektering kunna börja om ett par år. Förutom all regnskog som dränks och alla effekter från inflödet av många tusen arbetare, uppstår ett starkt tryck på att faktiskt bygga den planerade gulmarkerade vägen från norr om staden Oriximina hela vägen till Cachoeira Porteira för att kraftverksledningarna ska kunna underhållas. Då blir ett färdigställande av de 23 milen vägbank en logisk och överkomlig fortsättning för en beslutsam regering.

Våra allierade Quilombolas för fram skrivelser och upprop, och genomför i dagarna en manifestation i Cachoeira Porteira mot byggandet av kraftverket, som kommer att förstöra deras marker, skogar och livsmiljö. Det här är så viktigt! Vår strategi att lägga stor vikt vid att stärka Quilombolas regionala och lokala organisationer känns helt rätt. Quilombolas har ”bara” ca en miljon hektar regnskog, mot mångdubbelt för urfolken, men de ligger som en buffert mellan expanderande nötköttsbete och urfolksreservaten. De är mångdubbelt fler än urfolken och har därmed en större politisk tyngd – man lyckas t ex mobilisera borgmästaren till sitt årliga evenemang (avsnitt 5 ovan) - och som mest direkt berörda av kraftverksbygget väger Quilombolas röster tyngre än protester från miljöorganisationer.

Den gulmarkerade vägen är långt ifrån Cachoeira Porteira, men håller sakta på att förlängas. Om inte kraftverket byggs, kan vägen på sikt ändå bli ett hot. Det är bl a av denna anledning som vi har lagt krutet i nötköttsdelen av projektet i kommunen Oriximina på elva miljoner hektar och som även innefattar Cachoeira Porteira. Med tanke på att det potentiella hotet från denna väg är så mycket större än hotet från vägarna in i Parureservatet i Monte Alegre och Prainha, tog jag upp en diskussion med Ecam om vi skulle upphäva planerna där, och i stället satsa expansionen av nötköttsarbetet helt i Oriximina. Vi kom dock fram till att behålla planen för dessa båda kommuner, eftersom intrånget i Karib där är faktiskt och redan pågående. Däremot blir en utvidgning av nötköttsarbetet till fler boskapsägare i Oriximina en hög prioritet och förhoppningsvis påbörjad under året. Därtill behövs ett förstärkt påverkans- och policyarbete för att bemöta kraftverksplanen och möjligt vägbygge mot Cachoeira Porteira. Detta förutom annat som kan inträffa med den nya federala och delstatsregeringen.