Ranchägarna, reserapport del 4, mars 2023

Reserapport från december 2022, publicerad i mars 2023 – ranchägarna
Regnskogsföreningens projektkoordinator besökte projektregionen och samtliga samarbetspartners under november-december 2022. En rapport i fyra kortare delar har lagts upp efterhand här på sidan, och denna fjärde och sista handlar om besöket hos ranchägarna.

Med nära 60-talet ingående boskapsägare i fem kommuner i projektet har detta börjat sätta avtryck i gränsområdet till Karib. Detta gäller särskilt i kommunen Oriximina, stor som en fjärdedel av Sverige där arbetet pågått längst och där flest är med. Nu är det 35 boskapsägare där som utför förbättrad skötsel, varav 20 i projektet med betald assistans och dessutom 15 som framgångsrik lämnat projektet och själva betalar assistansen.

Före besöket hade Regnskogsföreningen fått en skriftlig redogörelse för statusen för var och en av deltagarna. Förutom besök på rancher för att få en djupare förståelse, ville jag, föreningens projektkoordinator, också ta reda på möjliga förbättringar i projektet samt den avgörande frågan om potentialen för att nå en massiv spridning av hållbar, intensifierad nötköttsproduktion för kraftfullt minskad avskogning. Samtliga deltagare har slutat hugga ned regnskog och när vi försökte räkna på effekten en gång kom vi fram till en minskad avskogning i Oriximina med 7%. Går det att nå flertalet?

Att omvandla detta sly som ingen ko kan beta till produktivt bete blir en tuff uppgift för Ivone med man, December 2022. Bild: Ulf Rasmusson

Min resa koordinerades med boskapskonsulternas arbete i just Oriximina. Förbättrad skötsel har ett antal moment med återkommande inslag, men det är också ett hantverk. Varje boskapsägare och ranch har sina egenheter vilket kräver individuellt anpassade åtgärder. På den här resan besökte jag dels sju boskapsägare i projektet dels tre som lämnat projektet och betalar assistansen själva, samt tre grannar med boskap. Jag valde ut såväl stora ranchägare som små boskapsägare, bland de som är kända för att vara extremt framåt och bland de enstaka som inte levererar eller möter särskilt svåra omständigheter.

Det var ett rent nöje att besöka Pedro Artur. Med en systematisk beslutsamhet tar han sig an de nya metoderna. En nedgången mindre ranch på 86 hektar (ha) varav 26 med regnskog och 60 med ogräs- och slybemängt bete som knappt bär några nötdjur ska förvandlas till en mönsterranch. En modul med de första åtta hektaren, med åtta fållor på vardera en hektar, är omvandlad till närmast perfektion. Djuren flyttas på rätt dag från en fålla till nästa, betet är frodigt och grönt utan ogräs även nu i november som är årets torraste månad här. Ett bygge med skydd för solen och rent vatten från brunn alltid åtkomlig i centrum för modulen finns, i stället för en nedtrampad bäck med smutsigt vatten.

Vägen fram till Pedro Arturs egendom är i erbarmligt skick utan renovering från den försumliga kommunen, vilket omöjliggör transport med lastbil av den i särklass tyngsta insatsvaran, kalksten, som är nödvändig för att korrigera markens surhet och dess höga aluminiumhalt för att få bra vinning från de nya metoderna. I stället kunde han, efter tips från en större ranchägare som numer betalar assistansen själv, köpa in en ny form av koncentrerad kalksten, visserligen dyrare men till en bråkdel av vikten som han kan frakta själv i sin bil. De åtta hektaren ger mer total viktökning hos hans djur än de övriga 52 hektaren. När han säljer nötdjuren efter uppnådd målvikt investerar han intäkterna i fortsatta förbättringar och han är i full gång med nästa modul på åtta fållor med vardera en hektar.

Lauro Braz ranch är inte särskilt stor, 135 ha varav 55 med bete och 80 med regnskog men han representerar ändå en vanlig typ av större ranchägare då han äger flera rancher varav ett par medelstora. Han har länge följt projektet på avstånd och deltagit på mötet och först ganska nyligen anslutit sig och har snabbt och i stor skala börjat implementera de nya metoderna. De stora ogräsbemängda fälten konverteras efter maskinbearbetning, kalkning och gödsling till mindre fållor avgränsade av solcellsdrivna staket. Med mer resurser att investera kommer han nog snabbare nå hela sin betesareal än Pedro Artur. Lauro Braz har utvecklats till en modern företagare som sköter sin ranch rationellt, vida skild från den traditionelle ranchägaren.

Bröderna Raimundo, med 330 ha varav 150 bete, och Roberto med 170 ha varav 115 ha bete, som jag besökt tidigare och med sina egendomar gränsande till varandra, har utmärkta beten och hög nötdjursbesättning per ha. Besöket som konsulten gjorde var det sista med fri teknisk assistans. Mycket klarar ranchägarna av själva t ex rotering av djuren på rätt dag. Men sådant som beräkning av kalk och gödselgivor behöver de flesta fortsatt rådgivning för och en stor fråga har varit är om de är beredda att betala för detta. Om de inte gör det kommer betet och avkastningen att försämras så det ligger i deras egenintresse att göra detta, men boskapsägare i allmänhet ser de flesta utlägg inte som en investering utan som en kostnad som bör undvikas. Bröderna kommer tveklöst att betala assistansen framöver, de förstår att denna ger mångdubbelt igen. Dock kommer de kanske inte längre behöva kvartalsvisa besök; Raimundo tänker beställa besöken en och en vid behov, t ex inför beslut om gödsling.

Ivone har en intressant bakgrund. Hon och hennes man köpte sin ranch när de flyttade till Oriximina för sju år sedan från delstaten Parana i sydöstra Brasilien, där den mesta skogen är borta, jordbruket mer hållbart och avskogning inte är ett alternativ. Hon behövde inte övertygas om hållbar nötdjursuppfödning utan anslöt sig direkt till projektet när det blev en ledig plats. Hon är en kämpe som gör sitt bästa med liten budget och med knepig lokalisering då det inte finns någon maskin att hyra in på hennes vägsträcka, utan att betala en orimligt hög kostnad för förflyttning av maskinen. Denna behövs bl a för borttagning av det extremt svårbearbetade slyet ”furao” hon och hennes man har på sin egendom. Alternativet är enbart användning av en kombination av tre herbicider, vilket inte fungerar lika bra, eller manuell borttagning vilket är tungt.

Manuellt borttagande görs av en annan boskapsägare som jag träffade, Francisco. Denne vill minimera sina maskinkostnader och har lyckats med detta, sakta i fält efter fält som jag kunde bese frodiga och gröna. Ivone har besökt Francisco, inspirerats och ska försöka göra samma sak ihop med sin man. Det är ett tungt arbete och det återstår att se om det lyckas och om hennes knappa medel räcker för kalkning mm.

Jag träffade också tre ranchägare som numer betalar assistansen själva: Junior, Helio och Jorge. Junior är nog den mest framåt av alla jag träffat. Jag minns honom som från början skeptisk nu går han stenhårt in för att göra allt perfekt. Han går systematiskt till väga, i fält efter fält. I fjor besåg jag ett parti slybemängd skräpmark som nu blivit en modul med nio fållor med produktivt bete. Han sprider budskapet om förbättrad nötdjursskötsel på sociala medier.